Jag har precis pratat med familjen om hur jag känner, och det tog det så bra! De förstod verkligen och tyckte att det var tråkigt att jag kände som jag gjorde, men de var uppriktigt glada för att jag har hittat en bra ny familj.
De sa att de har tur om de hittar en au pair som är hälften så underbar som jag... :)
Så förstående och snälla människor, mamman i familjen sa också att om mamman i den nya familjen ville ha referenser så ställer hon gärna upp.
När jag sedan ringde den nya familjen hörde jag bara barnens glädjeskrik i telefonen när de fick veta vem det var som ringde och vad jag hade att säga.
Den nya familjen blev så glada! (Detta är faktiskt en rejäl egoboost :P)
Så om två veckor, på min brors 18-årsdag för att vara exakt, åker jag tillbaka till mitt kära London. Jag ska verkligen göra detta till två jättebra veckor för familjen och barnen. Åh stackars barn... de är så ledsna, och de frågar hela tiden varför jag ska åka.
Jag hoppas verkligen att nästa au pair är en bra tjej. De förtjänar verkligen det!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar