London, here I come?

Big news, eller ja, inte än, men jag hoppas på big news ikväll.

Igår fick jag höra att familjen här har hittat en ny au pair! Molto bene, tänkte jag. Jag var lite orolig att de inte skulle hitta någon i tid så att det skulle bli problem när jag åkte, men det har alltså löst sig.

Familjen här har haft enorm otur med sina au pairer, de flesta har visat sig vara katastrofala; lämnat barnen ensamma hemma, glömt hämta upp dem vid skolan, kastat saker på dem och slagit dem (aga är dock tillåtet här, men jag kallar det misshandel oavsett).

Inte konstigt att de känner sig frälsta när jag kliver in genom dörren och sprider glädje omkring mig. Kort och gott är de mer än nöjda med mig, och jag har fått höra att jag är deras bästa au pair någonsin (tänk på att jag har varit här i två veckor), och jag tycker att de förtjänar en bra au pair som tar min plats. Stora skor att fylla... ;)

Jag tror att det kommer gå bra, jag fick prata med henne i telefon igår, 17 år från Schweiz. Jag berättade om familjen samtidigt som jag diskade och när jag la på och kom ut från köket satt hela familjen i vardagsrummet och skrattade åt mig. - "Jaja, du behöver ju inte överdriva", sa pappa H.

De förstår inte betydelsen av att jobba för och bo med en bra familj.

Jag tror verkligen att jag behövde komma hit. Få känna på hur det kan kännas, och hur det egentligen ska kännas att leva och jobba såhär. Det är en ganska märklig position man har som au pair. Sen har jag märkt hur mycket bättre jobb jag gör när jag vet att det uppskattas. Tro inte bara att det är barn som behöver beröm och uppmuntran när de gör nåt bra. Jag funkar lika enkelt kan jag tala om.

Nu till the big news: Igår sa mamma H att hon hade förstått det som att den nya au pairen kommer den här helgen (imorn?!). De har inte plats att ha oss båda två här ens en natt, så om det är fallet så måste jag kila härifrån fortare än kvickt.

Inte mig emot faktiskt. Hur tråkigt det än kommer bli att lämna dem så längtar jag mig halv fördärvad tills jag kommer tillbaka till min favoritstad. London i mitt hjärta.

Mamma S (nya mamman) ringde förresten häromdagen och frågade om jag ville följa med dem till Provence i vår. Man får väl tacka, det ser ut som att jag kommer fylla 20 i Frankrike.

Nog skrivet, nu väntar dammsugning, rengöring och strykning. Kan inte låta bli att känna att det kommer bli skönt att slippa göra så mycket housework i den nya familjen...

(Är det inte Provence som är känd för sina lavendel-odlingar?)