Ärligt talat

Så, här kommer nu en liten uppdatering:


Som ni har läst så är familjen här helt underbara. Barnen är så härliga och de avgudar mig. :) På en vecka har jag hamnat som nr 2 på deras lista över bästa au pairer, och det tycker jag är ganska bra jobbat.
Mamman och pappan är jättemysiga och jag blir verkligen behandlad som en familjemedlem, men...
Jag hade en biljett tillbaka den tredje januari och det jag då tyckte var det allra viktigaste var familjen. När jag åkte var jag inte helt säker på hur långt ifrån London Leighton Buzzard låg, och när jag kom hit blev jag ganska besviken.
När man från början kommer från en liten stad och har bott i London i tre månader, så vill man inte hamna i en liten stad igen efter det. Inte jag i alla fall.

En tur- och returresa till London kostar 22 pund och det tar 45 minuter att komma härifrån till Euston i London. Promenaden till tågstationen går på en timma ungefär.
Det är inte drömläget, men jag trodde verkligen att det skulle fungera. Men nu när jag var i London i helgen och träffade alla människor som jag saknat så mycket, så känner jag att det här inte kommer att fungera.

För vissa kanske detta låter dåligt, att jag hoppar från familj till familj, men det är ganska vanligt här. Man vet inte hur saker och ting är förrän man är på plats.
Redan efter några dagar här kände jag mig tveksam och pratade med Malin om alltihop, och hon sa till mig att ta kontakt med Swedish Connection som är en agancy som många av de andra tjejerna har åkt med. På ett par dagar hade jag fixat papper och dear family-letter och så var jakten på en ny familj igång.

Eftersom jag skulle till London i helgen så fixade de lite intervjuer till mig då, och lördagen gick åt till att träffa familjer. Familjen som jag verkligen klickade med bor i Fulham i zon 2, och verkar vara jättehärliga, men nu har jag kommit till den svåra biten: att berätta allt för min nuvarande familj.
Jag tror inte att det kommer bli några större problem, de är väldigt stöttande och förstående, och jag tror nästan att det är jobbigare för mig än vad det kommer bli för dem.
Det kommer vara hemskt att lämna dem, men jag känner ändå att det är rätt sak att göra.


Det här är min tid, mina sju månader och London är min stad. Där har jag också människor som har blivit några av mina bästa vänner.
Här måste jag börja om på nytt, att hitta nya kompisar och det är inte lätt i en så liten stad som detta. Den enda jag har träffat är en tysk au pair, men hon verkar inte trivas speciellt bra heller.
Jag vill inte minnas min tid här som en tid då jag satt framför datorn största delen av tiden och bara längtade till helgerna då jag kunde åka tillbaka till London.

Så ligger det till, och ikväll ska jag prata med familjen...