Hej då Hannah

Nu sitter Hannah på flyget till New York. Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av att åka till USA, men det skulle faktiskt vara kul att få se New York. Är därför aningen avundsjuk på henne som ska vara borta i 8 dagar och få bo på Upper East Side på Manhattan...
Idag sa vi hej då till varandra, och när hon åkte iväg i taxin kom jag att tänka på hur mycket hon symboliserar för mig.
Att åka hit var något vi gjorde var och en för sig, men vi är här tillsammans. Hon är mitt London.

Nog med sentimentalt nonsens, hon kommer ha kalaskul med sin kanin, sin bästa vän och kylan i NYC, och jag ska sitta barnvakt ikväll. Vilket liv jag har haft de senaste dagarna, magsjuka, hemma fredagskväll och nu barnvakt ikväll. Jag tyckte jag hörde att det blir Bond-film ikväll, så kanske blir det inte så illa ändå. ;)
Imorgon ska jag i alla fall jag och Lina, eventuellt också Helena, åka till Brick Lane. Det ska bli mysigt, men jag har nu hört rykten om att det ska börja snöa... Yeah yeah, vi tar det som det kommer. Nu ska jag leka med barn!

The vomiting virus

Efter en natt på badrumsgolvet kan jag nog med säkerhet konstatera att jag har fått magsjukan. Kanske inte så oväntat med tanke på att tre i familjen har haft det, men ändå tror man ju att man ska slippa. Sådan tur hade jag inte och nu har jag legat halvdöd i sängen i 16 timmar.
Efter lite yoghurt och en smoothie har jag fått kraft nog att bli rastlös, och då är datorn den enda sysselsättningen.
Man måste ju ändå vara tacksam över att man inte bor kvar i en garderob med en säng en halv meter under taket. Det var det jag tänkte på mellan uppkastningarna, och på att det var lite roligt att jag faktiskt fick upp alvedonen som jag tagit vid 13-tiden.
Sedan halvdrömde jag om the Jonas brothers, antagligen för filmen "Rock Camp" som jag såg med dottern tidigare på dagen.

Nu tror jag att jag ska sova en stund till för att få bort febern.

Rivstart

Min andra arbetsdag här var från början fullspäckad vilket betydde att jag imorse började 1,5 timmar tidigare än vad jag i vanliga fall gör. Till playhouse med lilla A, lunch, lek, nap, park, snack, bad och middag.
Att jobba med barn har sina plus och minus. Plus är att tiden går snabbare än snabbt, minus är att det är extremt påfrestande, både psykiskt och fysiskt.
Som sagt, en fullspäckad dag blev ännu värre av att magsjuka härjar. Lilla A spydde upp lunchen över bordet (mumma vad sugen jag var på min lunch efter det) och mamma K spydde och svimmade.

En tok-lång dag men ändå väldigt bra. Jag har verkligen kommit in i både jobbet och familjen och jag blir lovprisad för mitt jobb här. Det är underbart att jobba hos en familj man tycker om och som verkligen uppskattar det man gör.

Trots spyor har dagens stora grej varit mina konstnärliga färdigheter. En stund med dottern I och pennorna resulterade i rabalder. Jag kallas nu för konstnär och kladdet visas upp för alla vare sig de vill eller inte.
Oooh, vad de tycker om mig här. ;) Well done, Mimi. Nu är det läggdags och efter badet är jag så avslappnad att det är svårt att skriva.
God natt!

Att ta sig fram i Londons trafik

Trafiken i London är ganska hektisk. Det vanligaste felet man gör, som känt, är att titta åt fel håll. Hjälpmedel finns att hitta på vägarna där det står med stora vänliga bokstäver "Look right" eller "Look left". Detta med "fel håll" är något man snabbt lär sig efter några missar...
Förutom det så kan det vara ganska svårt att ta sig över gatorna. Människor kör ganska aggressivt och det är faktiskt inte alltför vanligt med zebra crossings där bilarna måste stanna. Istället placerar man en ö-liknande liten plats mellan filerna där man kan stå på neutral mark medan man väntar på nästa lucka så att man kan rusa över till andra sidan. Det är även här man finner de vänliga uppmaningarna i asfalten.
Dessa öar förekommer mest inne i centrum men finns också att hitta i närliggande områden.
Då det inte finns öar gäller det alltså att det är fritt fram åt båda håll för att man ska kunna rusa över gatan.
Byggarbeten är också väldigt vanligt i London, något som också försämrar trafikens rörelse och som kan göra det svårare att ta sig över gatan.
För att på lättaste sätt få företräde som fotgängare ska man då ta med sig en vagn, gärna med tillhörande barn.
Plötsligt förändras allas attityd: byggarbetaren slutar att borra för att istället ställa sig mitt i vägen för att du säkert ska komma över till den andra trottoaren, bilarna slutar hetsa folk att springandes korsa vägen och gör istället trevliga stopp för att låta dig med lagom takt gå över gatan.
Då och då kan också okända människor fråga om du behöver hjälp och erbjuder sig då att stå till tjänst.
Faktum är att dra på en vagn eller att gå med ett barn påminner ganska mycket om att vara en liten gammal tant (här talar jag inte av egna erfarenheter): man får hjälp av totala främlingar med de mest banala ting. Inte klagar jag på det, men man önskar ju kanske att vagnen och barnet var lite mindre så man skulle kunna stoppa dem båda i fickan för att ta fram i situationer då man vill ha lite medkänsla från omgivningen.

Imorgon tar vi upp negativa saker med vagnar och barn.

3:e gången gillt

Jag har nu kommit in i tre olika hem, bott med tre olika familjer, packat upp tre gånger och sovit i tre olika sängar, och äntligen har jag hamnat rätt. För tredje och sista gången.

Jag har provat och försökt och jag har nu sagt till mig själv att det är det här eller inget. Om det här, mot all förmodan, inte skulle fungera så åker jag hem, och därmed basta!

Som Hannah sa: "Om inte det här fungerar så tror jag faktiskt att det är dig det är fel på!"

Men som jag sa, jag har nu hittat rätt. Familjen är helt underbar, och eftersom de tidigare inte har haft någon au pair så behandlar de mig ungefär som Guds gåva till familjelivet. Barnen är helt exalterade över min ankomst.

Familjen består av: pappa, mamma, dottern (10 år), sonen (9 år) och lillkillen (2 år). En bra blandning tycker jag.

Rummet som nu är mitt är jättefint och aningen större än garderoben jag bodde i, i Leighton Buzzard. Allt går i olika nyanser av vitt och beige, förutom en vägg med ljusblå tapet och som är mönstrad med stora blommor i silver och vitt. Samma färger som badrummet, som hör ihop med rummet.

Om någon läser det här som har funderingar på att åka som au pair så säger jag bara en sak: välj att ha ett eget badrum!!

Småkillar har en tendens att leka med diverse privata delar och lyckas på så sätt skvätta ner i stort sett hela rummet, så att ha sina saker i ett gemensamt badrum med barnen är ingenting jag rekomenderar.
Men som sagt, jag har ett eget underbart badrum med badkar och ett vackert handfat där jag kan få en perfekt temperatur att tvätta händerna i.

Det är inte annat än underbart att vara tillbaka i London, min absoluta favoritstad; väder som man i vanliga fall i Sverige har i april månad, onaturligt trevliga människor, fem blondiner och äckligt mycket att se och göra.

Första helgen gjordes alla måsten: träffa tjejerna på Starbucks, promenad i Hyde Park, middag på Bella Italia, kyrkan på söndagsmorgonen och sushi till lunch. Precis som förr.

Livet leker och jag är tillbaka!

Grattis lilla bror!

18 år - till slut blev han en man



men vi hade våra tvivel...


GRATTIS CHRISTIAN!

Sen får vi ju inte glömma Pontus heller... 20 år?

Bada i handfatet

Husen i England har inte riktigt samma standard som i Sverige. Detta kan man märka i bl.a. badrummen. Det är inte ovanligt att handfatet har två kranar: en för kallt vatten och en för varmt vatten. Helst sitter de i varsin ände av handfatet, och detta är verkligen inte något som hamnar på listan över saker jag tycker om med England.
Problemet är att varmvattnet är näst intill kokande, och kallvattnet är 0-gradigt, och jag har fortfarande inte förstått hur man ska använda det.
Med tanke på hur kallt det är i husen här så är kallvattnet inte det mest lockande alternativet. Att sova i kylskåpet är behagligare än att tvätta händerna i det kalla vattnet. Kylan går från händerna, upp genom armarna och ut i hela kroppen. Det är som att kroppen fryser till is innifrån. Fruktansvärd känsla!
Så därför använder man sig av varmvattenkranen och hoppas på att det är lite segt i rören så att man hinner tvätta händerna innan det blir skållhett.
Detta är något som man kan leva med, men när man ska tvätta ansiktet, hur gör man då?
Jag gör som så att jag sticker i proppen i handfatet och fyller det sedan med vatten i behaglig temperatur, och på så sätt skapar ett litet bad för mitt ansikte.
Jag kan inte komma på något annat sätt att göra det på, men ändå skrattar familjen åt mig när jag står där inne och plaskar i handfatet. Jag förstår verkligen inte hur de gör. Kan det vara så att jag har missat något? Tills vidare fortsätter jag med mitt ansikts-bad.
Imorgon flyttar jag till den nya familjen, och där har jag ett eget badrum. Jag hoppas på att slippa helveteshandfatet, men även om jag skulle ha otur och få ett likadant handfat kan jag i alla fall få hålla på med mina märkliga ritualer för mig själv.

Smidig i sängen

Här i England har man inte riktigt samma sorts sängkläder som jag är van vid; kuddarna är desamma som i Spanien, d.v.s. platta och långa, och täckena liknar mest filtar, filtar som väger 20kg styck. Så när det blir kallt på vintern lägger man helt enkelt i fler filtar.
Detta gör det ganska svårt att byta sängkläder, eftersom filtarna klumpar ihop sig och det blir en enda röra i påslakanet.
Idag fick jag i uppgift att byta sängkläder i föräldrarnas rum, vilket jag trodde att jag skulle slippa eftersom jag åker om två dagar, men icke.
Två blytunga filtar, 180x200 cm, ihopsatta med kardborrband i kanterna... Jag som i vanliga fall har lite svårt för att byta sängkläder med min inte alltför imponerande längd...
När jag lyckats få in täckena i påslakanet korvade det såklart till sig. Att börja om från början var inget alternativ så jag försökte så gott jag kunde att få det rätt, utan resultat. Istället la jag upp röran på sängen och kröp in i påslakanet för att sedan börja brottas med filtarna. Kanske inget snilledrag, men jag var desperat.
Mitt i kampen hör jag dörren öppnas och pappa H:s röst: "Mimi, what are you doing?"
Jag kan bara tänka mig hur det sett ut utifrån... En stor färgglad påse som rör sig som om det vore en fight mellan 20 katter. Han höll på att smälla av av skratt, och självklart blev det huvudämnet vid middagsbordet. Det var den första middagen för den nya au pairen som kom idag, vilket intryck hon måste fått..
För övrigt är hon dösnygg, och självklart jobbar hon som modell... Lite skadeglädje känner jag kanske att hon kommer bo i Leighton Buzzard medan jag åker till London om ca 42 timmar.
Men hon verkar trevlig och barnen tycker om henne. Mamma H tycker dock att hon verkar lite konstig. :P

Kändis nr 2 och 3?

Malin bor i Islington och har tre barn som går i skolan där - samma skola som Gwyneth Paltrows och Chris Martins dotter går på.

Idag fick Malin höra av barnen att hon kom tio minuter för sent för att se Chris Martin hämta dottern efter skolan. En tidsfråga innan hon stöter ihop med någon av dem.

Kanske man borde smyga efter Malin till och från skolan några

gånger...

Nu tror nog alla att jag är en riktigt kändis-nörd, men det är jag faktiskt inte. Men det är Chris Martin vi pratar om..! (För er som inte hänger med i svängarna så är Chris Martin sångare i Coldplay)

Mina favoriter

Man skaffar sig favoriter av allt; skor, människor, hus, böcker, färger, kläder, allt!
Jag har skaffat mig en favorit bland föräldrarna som följer sina barn till skolan.
Kanske var det p.g.a. hur jag tänkte på Notting Hell-mammorna (ni minns kanske mitt inlägg om just detta) när jag följde barnen till skolan första dagen här, och jag möttes av denna människa.
Kontrasten var klockren: han är i 40-års åldern och skulle nog kunna vara ganska gubb-snygg, om det inte vore för hans stil.
Han har långt, tunnt, blonderat hår som räcker honom halvägs till midjan och hål i näsan där han har placerat ett diamant-liknande smycke. Varje dag kommer han i en lång skogsgrön kappa och en pälsmössa.
När vi står där och väntar på att klockan ska ringa tar han sig en tur bland föräldrarna och småpratar om lite vad som helst med var och en, inklusive mig.
Idag hade han lämnat pälsmössan hemma och samlat ihop sitt långa hår till två flätor istället. En underbar syn när man är trött, frusen och smått irriterad på lillkillen som har fått för sig att ge upp med att gå och istället klamra sig fast vid min arm och förväntar sig att jag ska släpa honom fram till ingången.
Idag var ämnet lekparken som ligger brevid skolan. Han tyckte att det var alldeles utmärkt att den fanns så nära till hands, och att det var perfekt att låta barnen leka där i en kvart innan man gick hem igen efter skolan.
Faktum är att alla föräldrar tycker att det är en ypperlig idé, och nästan alla föräldrar samlas där efter skolan för att barnen ska få leka av sig, men det är bara han som försöker skapa en diskussion kring det hela.
Det var inte så lyckat eftersom alla föräldrarna var eniga, så imorgon får han nog ta och komma med ett lite mer provocerande ämne.
En riktigt underhållande figur är han i alla fall. Men jag kan inte låta bli att tänka på hans barn och hur de antagligen inom de närmsta åren kommer att skämmas för honom om han inte ändrar sitt utseende. Det är hårt, men tyvärr sant.

Vardagsaction, tack!

Okej, så jag stannar här till på lördag ändå. Familjen vill att den nya au pairen ska få lite hjälp med att komma in i rutinerna o.s.v. och vem är bättre på att lära upp henne är jag? ;)
Här står tiden stilla, och om det inte har kommit fram tidigare så är jag döende. Tristessen har totalt tagit kål på mig.
Det är inte rätt att längta tills helgen tar slut, bara för att man vill ha något att göra.
Nu har jag suttit och läst Andreas blogg (andreasabrahamsson.blogspot.com), och hur glad jag än är för hans skull för att han är ute på sådana äventyr, så skiker jag egentligen av avundsjuka!
Jag är trött på att skriva deprimerande inlägg, men jag kan inte låta bli. Jag har ingenting annat att göra.

Hahaha, vad patetiskt det här är! Nej, nu ska jag rycka upp mig. Imorn är det multumpromenad som gäller (mest för att få tiden att gå), och jag tänker inte skriva ett enda inlägg som det här igen. Jag skonar er. ;)

Vi hörs igen när jag har nåt vettigt att säga! ;)

Wednesday it is!

Den nya au pairen kommer på onsdag. :D Snart sitter jag i mitt nya rum, eller kanske på puben på bilden. The white horse har tydligen vunnit förstapris två år i rad för att vara bästa pub.

Det är också här som Pontus kommer hänga när han kommer på besök. ;)

Idag kom också presenten till far min fram. Jag och bror kom på en fin idé om musikalbiljett i present. Det var väldigt uppskattat, så nästa gång pappa och Eva kommer till London så blir det Phantom of the Opera. Som jag längtar! Jag älskar den musikalen! Musiken är helt fantastisk och att få uppleva det IRL som vi ungdomar säger, det kommer bli helt otroligt!

Den har spelats i London sen 1984, och jag tror att det är en av de äldsta föreställningarna.

Lion King var sanslöst bra, men jag tror att Phantom är en klass för sig. Men det blir alltså till våren. Då ska tjejerna och jag försöka få till att gå på nån fotbollsmatch. :)

London, here I come?

Big news, eller ja, inte än, men jag hoppas på big news ikväll.

Igår fick jag höra att familjen här har hittat en ny au pair! Molto bene, tänkte jag. Jag var lite orolig att de inte skulle hitta någon i tid så att det skulle bli problem när jag åkte, men det har alltså löst sig.

Familjen här har haft enorm otur med sina au pairer, de flesta har visat sig vara katastrofala; lämnat barnen ensamma hemma, glömt hämta upp dem vid skolan, kastat saker på dem och slagit dem (aga är dock tillåtet här, men jag kallar det misshandel oavsett).

Inte konstigt att de känner sig frälsta när jag kliver in genom dörren och sprider glädje omkring mig. Kort och gott är de mer än nöjda med mig, och jag har fått höra att jag är deras bästa au pair någonsin (tänk på att jag har varit här i två veckor), och jag tycker att de förtjänar en bra au pair som tar min plats. Stora skor att fylla... ;)

Jag tror att det kommer gå bra, jag fick prata med henne i telefon igår, 17 år från Schweiz. Jag berättade om familjen samtidigt som jag diskade och när jag la på och kom ut från köket satt hela familjen i vardagsrummet och skrattade åt mig. - "Jaja, du behöver ju inte överdriva", sa pappa H.

De förstår inte betydelsen av att jobba för och bo med en bra familj.

Jag tror verkligen att jag behövde komma hit. Få känna på hur det kan kännas, och hur det egentligen ska kännas att leva och jobba såhär. Det är en ganska märklig position man har som au pair. Sen har jag märkt hur mycket bättre jobb jag gör när jag vet att det uppskattas. Tro inte bara att det är barn som behöver beröm och uppmuntran när de gör nåt bra. Jag funkar lika enkelt kan jag tala om.

Nu till the big news: Igår sa mamma H att hon hade förstått det som att den nya au pairen kommer den här helgen (imorn?!). De har inte plats att ha oss båda två här ens en natt, så om det är fallet så måste jag kila härifrån fortare än kvickt.

Inte mig emot faktiskt. Hur tråkigt det än kommer bli att lämna dem så längtar jag mig halv fördärvad tills jag kommer tillbaka till min favoritstad. London i mitt hjärta.

Mamma S (nya mamman) ringde förresten häromdagen och frågade om jag ville följa med dem till Provence i vår. Man får väl tacka, det ser ut som att jag kommer fylla 20 i Frankrike.

Nog skrivet, nu väntar dammsugning, rengöring och strykning. Kan inte låta bli att känna att det kommer bli skönt att slippa göra så mycket housework i den nya familjen...

(Är det inte Provence som är känd för sina lavendel-odlingar?)

Familjemedlemmar - se hit!

Vår tråd på facebook har spårat ur en aning då Pontus totalt har tagit över diskussionen, och eftersom jag står ansvarig för detta påhitt tar jag också tag i detta nya sätt att kommunicera (jag kommunicerar med er, inte tvärtom): min blogg.

Vi är många nu ute på vift i olika delar av världen (andreas är överallt) men har bestämt för att stråla samman igen i slutet av sommar 2009. Alla kusiner och vitaminer ska då ses, men nästa sak på listan är att dra på en resa á la Alanya 2008.

Alla sysslingar, pysslinga, morsor och farsor som var i Alanya 2008 bör planera en ny resa, ny destination, nytt år men samma sällskap.

Känner ni er tveksamma? Ta då en titt på följande foton ur vårt familjealbum och bli nostalgiska!

(Fotograf: Linnard)

Familjen bestämmer mat

Familjen hänger

Familjen softar

Familjen firar favoritkusinen

Kusinerna vs vitaminerna

"Alla ska bada"

Snyggaste frisyren någonsin

Familjen grillas

Barnen leker

Djävulens avkomma

Vad säger ni? När åker vi?

Namnet My

Populäritet idag: Ökar
Placering på namntoppen 2007: 79
Antal kvinnor med namnet i Sverige: 6947
Antal män med namnet i Sverige: 15

My är ett kvinnonamn, en smeknamns form av namnet Maria (kvinnonamn) Maria. My är också den tolfte bokstaven i den grekiska alfabetet. I sagan Mumin finns det en karaktär som heter Lilla My.

http://www.svenskanamn.se/

6962 människor heter My i Sverige, och ändå har man ingen namnsdag...
Hahaha, 15 män heter My... Jag tänker på Evas tjejkompis som heter Göran!

Half the world away - Oasis

Att blanda spår på ipoden kan överraska en. Dagens perfekta meningar idag är nog ändå:
"I would like to leave this city, this old town don't smell too pretty..." (10 dagar kvar)

Dagen har hittills inte varit speciellt intressant, förutom det att jag i min städning av köket kom på en idé till en bok. Ivrig som jag blev satte jag genast igång att skriva, vilket jag ska fortsätta med nu.. Haha, nördvarning!

Dagens bild

Roligare än såhär blir det oftast inte på väg hem från skolan efter att ha lämnat av barnen, men idag var ett undantag. Av en slump svängde jag fel och hamnade i en labyrint av smågator. Där hittade jag detta klockrena namn på gata som fick mig att brista i skratt, trots att jag var vilsen och ensam:

Imorn kanske jag borde ge mig på jakt efter Oxford street?

Londons vänner

Helena är en underbar liten prick. Glad och tokrolig!

På fredagen var det hos henne vi alla sov, och vi somnade i stort sett mitt i ett skratt.

När vi träffades på au pair-träffen visade det sig att vi hade gemensamma bekanta, och dem får man kanske tacka för vår vänskap. :) En liten göteborgare med ett hår som jag gärna skulle vilja klippa av för att klistra fast det på mitt eget huvud.. kanske inte med det bästa resultatet dock...

Helena och Lina

Lina är också en fantastisk människa. Jag har aldrig träffat någon som verkar vara så säker på vem hon är och så.. stabil helt enkelt. Jag förstår vad Malin menar när hon säger att så länge hon är med Lina så känner hon sig trygg. I och för sig... det kan Malin behöva, den vimspottan... Apropå det: Idag kom Malin till London. :D

Bilder från Lina: strwaberryfields.blogspot.com

PS: Hannah finns.

Så lättad att jag flyger!

Jag har precis pratat med familjen om hur jag känner, och det tog det så bra! De förstod verkligen och tyckte att det var tråkigt att jag kände som jag gjorde, men de var uppriktigt glada för att jag har hittat en bra ny familj.
De sa att de har tur om de hittar en au pair som är hälften så underbar som jag... :)
Så förstående och snälla människor, mamman i familjen sa också att om mamman i den nya familjen ville ha referenser så ställer hon gärna upp.

När jag sedan ringde den nya familjen hörde jag bara barnens glädjeskrik i telefonen när de fick veta vem det var som ringde och vad jag hade att säga.
Den nya familjen blev så glada! (Detta är faktiskt en rejäl egoboost :P)
Så om två veckor, på min brors 18-årsdag för att vara exakt, åker jag tillbaka till mitt kära London. Jag ska verkligen göra detta till två jättebra veckor för familjen och barnen. Åh stackars barn... de är så ledsna, och de frågar hela tiden varför jag ska åka.

Jag hoppas verkligen att nästa au pair är en bra tjej. De förtjänar verkligen det!

Ärligt talat

Så, här kommer nu en liten uppdatering:


Som ni har läst så är familjen här helt underbara. Barnen är så härliga och de avgudar mig. :) På en vecka har jag hamnat som nr 2 på deras lista över bästa au pairer, och det tycker jag är ganska bra jobbat.
Mamman och pappan är jättemysiga och jag blir verkligen behandlad som en familjemedlem, men...
Jag hade en biljett tillbaka den tredje januari och det jag då tyckte var det allra viktigaste var familjen. När jag åkte var jag inte helt säker på hur långt ifrån London Leighton Buzzard låg, och när jag kom hit blev jag ganska besviken.
När man från början kommer från en liten stad och har bott i London i tre månader, så vill man inte hamna i en liten stad igen efter det. Inte jag i alla fall.

En tur- och returresa till London kostar 22 pund och det tar 45 minuter att komma härifrån till Euston i London. Promenaden till tågstationen går på en timma ungefär.
Det är inte drömläget, men jag trodde verkligen att det skulle fungera. Men nu när jag var i London i helgen och träffade alla människor som jag saknat så mycket, så känner jag att det här inte kommer att fungera.

För vissa kanske detta låter dåligt, att jag hoppar från familj till familj, men det är ganska vanligt här. Man vet inte hur saker och ting är förrän man är på plats.
Redan efter några dagar här kände jag mig tveksam och pratade med Malin om alltihop, och hon sa till mig att ta kontakt med Swedish Connection som är en agancy som många av de andra tjejerna har åkt med. På ett par dagar hade jag fixat papper och dear family-letter och så var jakten på en ny familj igång.

Eftersom jag skulle till London i helgen så fixade de lite intervjuer till mig då, och lördagen gick åt till att träffa familjer. Familjen som jag verkligen klickade med bor i Fulham i zon 2, och verkar vara jättehärliga, men nu har jag kommit till den svåra biten: att berätta allt för min nuvarande familj.
Jag tror inte att det kommer bli några större problem, de är väldigt stöttande och förstående, och jag tror nästan att det är jobbigare för mig än vad det kommer bli för dem.
Det kommer vara hemskt att lämna dem, men jag känner ändå att det är rätt sak att göra.


Det här är min tid, mina sju månader och London är min stad. Där har jag också människor som har blivit några av mina bästa vänner.
Här måste jag börja om på nytt, att hitta nya kompisar och det är inte lätt i en så liten stad som detta. Den enda jag har träffat är en tysk au pair, men hon verkar inte trivas speciellt bra heller.
Jag vill inte minnas min tid här som en tid då jag satt framför datorn största delen av tiden och bara längtade till helgerna då jag kunde åka tillbaka till London.

Så ligger det till, och ikväll ska jag prata med familjen...

Graciös i gegga

Klockan 15:00 går jag från huset för att hämta barnen på skolan. För att komma dit snabbare kan man ta en genväg över ett stort fält.

Sedan igår har snön början smälta bort och nu på eftermiddagen var det mildaren än på hela veckan. Utan att tänka på vad detta kan innebära för marken går jag i hyfsad takt i mina egna tankar.

Plötsligt slirar ena benet bakåt, och om jag vore vigare skulle jag suttit där i leran i split som vilken annan gymnast som helst, men riktigt så smidig är jag inte utan faller istället sprattlande omkull i geggan. Ensam som jag tror att jag är börjar jag skratta, men vem kommer inte då springandes om inte vatten-killen från Tesco?

Han får mig på fötter och jag lyckas komma tillbaka till vägen utan större problem.

Man undrar ju, vad är oddsen??

Nu får jag ta och tvätta mina skor, för imorgon lämnar jag leran till sitt öde och åker till storstan där man med säkerhet inte ser en människa två gånger på samma vecka.

Och nu är Johanna hos sin framtida rumskompis, och imorn vid den här tiden sitter hon i sin lägenhet i Barcelona! Fantastiskt!

Jag har redan tittat på biljetter från London till Barcelona och det ligger på ca 50 pund tur och retur. Galant!

Smuggling och dumpning av avfall

Som ni sedan tidigare vet har jag lagt till med vana att gå och köpa vatten varjekväll.
Igår köpte jag på mig ett förråd av flaskor för att slippa den onödiga, och numera aningen pinsamma, turen till Tesco.
Sammanlagt har jag nu köpt 9 flaskor vatten, och det är här nästa problem dyker upp: vart ska jag göra av alla tomflaskor??

Att slänga dem i soptunnan är ingen bra idé då detta kommer verka aningen misstänksamt. Att spara dem på rummet till den dagen kommer då jag ska åka härifrån, för att då packa ner dem i min väska och först då försöka hitta ett lämpligt ställe att dumpa dem på, är inte heller någon bra lösning då mitt rum, som känt, är en garderob på fyra kvadtratmeter och gömställena är ytterst få.
Hur jag från början ens kom på att i smyg smuggla vatten på det här viset är för mig en gåta. Men efter många timmars grubblande har jag till slut kommit fram till att jag nog inte ville vara till besvär. "Ta seden dit du kommer", ni vet.
Visst skulle jag kunna sluta att köpa vatten, men nu när jag har fått smaka av denna gudomliga törstsläckare förnekar jag denna utväg.

Om ni har några idéer på smidiga sätt att omärkligt få flaskorna ur huset så kom gärna med förslag. Tryck på "kommentarer" och skriv lite om dig själv samt en motivering till varför just ditt förslag är det bästa!

Klockan 17:30 i Leighton Buzzard

Det är mörkt och kallt. Inte en människa syns till. Alla fönster är fördragna.
Allt man hör är sina egna steg och andetag i kylan.
Inte ett livstecken. Månen är den enda ljuskällan.
Vinden blåser och man kurar ihop, snön knarrar under skorna.
Så, plötslig ser man ett ljus!
Där framme, i byggnaden med namnet pub.
När man kommer närmare kan man urskilja människor där inne. Alla vända åt samma håll.
Kylan biter i kinderna.
Nyfikenheten tar över och man kikar in genom fönstret, vad är det de tittar på?
Just det, fotboll såklart!
Is this England or what?

Sammanfattning

Så, för att stilla er nyfikenhet och ge er en bättre inblick i min situation ska jag berätta mer om det här området jag har hamnat i.
Leighton Buzzard var namnet, och ja, om ni tittar på kartan kan vem som helst se att nej, det är inte London.
MEN, ett stort men, jag hade en biljett den tredje januari och jag sparade pengar genom att ta en risk att åka ändå.
Där har ni min ursäkt och orsak till var jag nu befinner mig.

Familjen som jag har hamnat i är näst intill felfri, och jag tvivlar på att jag kommer att hitta en bättre familj. Som ni kanske minns så skrev jag för ett tag sen att familjen är viktigare än läget, och efter dessa fältstudier kan jag nu med rätta säga det att det är 50-50.
På fredag bär det av för en helg i London. Detta pratade vi idag om vid middagen och jag fick då veta att det är en 45-minuters promenad till tågstationen. Det eller så kan jag få låna cykeln.
My på cykel i vänstertrafik kan dock bara sluta på ett sätt..

Jag har hamnat i englands svar på Lysekil. Eller nästan värre.
På Tesco kan jag nästan se mig själv där i kassan med samma trötta blick. Det är skumt hur det alltid luktar likadant i alla tesco-affärer by the way...

Apropå ingenting så smakar vattnet i kranen här så enormt äckligt att jag på kvällarna har tagit en promenad för att köpa en egen flaska vatten. Av någon anledning har jag inte vågat säga till familjen att jag inte tycker om vattnet,... jaja alla har sina ryck.
Så jag har alltså gått iväg för att köpa vatten, och varenda kväll har samma kille stått i kassan.
Första kvällen köpte jag en flaska som jag svepte direkt. Andra kvällen tog jag med mig min lilla väska så jag fick plats att ta med en flaska hem medan jag drack upp den andra på vägen.
Och så ikväll tog jag med min större väska. 6 flaskor köpte jag den här gången för att ha några dagar, och killen hälsade:
- sooo... eh... you like water?

Okej, killen var typ 16, han hade väl inte mer att komma med helt enkelt. Typiskt mig att bara skratta åt honom, rycka åt min flaskorna och lämna honom där röd om kinderna.
Skönt att jag har ett par flaskor nu, så jag slipper gå dit imorn. Det ska också sägas att jag har kommit dit nästan exakt samma tid varje kväll..

Jaja, mycket jobb kräver mycket sömn, så det var allt för den här gången. Ni anar inte vilken ansträngning det har varit att skriva och formulera sig på svenska... Ni borde vara tacksamma över det här!

Längtar som en tok till helgen!

...

Jag tog mod till mig och gav mig ut ändå. Och jag undrar bara: Får man vara besviken?

- "I like her" - "Yeah, she's pretty!"

Söndag här i Leighton Buzzard. Jag har knappt någon aning om vart jag är någonstans.. Barnen och jag tog en liten promenad förut, men allting ser ju likadant ut!

Min tanke var att ta en tur runt med kartan nu för att se mig omkring, men jag är lite rädd att jag inte kommer att hitta tillbaka...

Idag åker Hannah tillbaka till London, och jag måste säga att det känns lite tråkigt att bo så långt ifrån dem, och så långt ifrån London som har funnit en plats i mitt hjärta.

Men saker och ting blir vad man gör det till. Och det finns möjlighet för mig att åka till London över helgerna.

Det ska bli skönt att börja plugga och träffa folk i min egen ålder.

Nä, nu har det börjat mörkna. Inte en chans att jag tänker virra runt här i mörkret. Inte när jag inte ens hittar när det är ljust!

Utsikten från mitt fönster, såhär ser hela området ut. Lätt att gå vilse?

Back in England

Efter en natt med knappt två timmars sömn känner man sig ganska mör. Jag fick mig en nap på sisådär 4 timmar på eftermiddagen, så egentligen borde jag väl känna mig piggare än vad jag gör.. Men, för att sammanfatta dagen:

07:30 lyfte planet och jag försökte sova en stund, men det var ju mission impossible. Att flyga till London går överraskande fort, och med en ordentlig medvind landade vi nästan en halvtimma tidigare än planerat. Familjen mötte mig på flygplatsen och det blev ett enda stort kramkalas av det hela.

Vid 10:30 var vi framme vid huset och vi tog oss lite att äta innan jag fick en rundtur i huset. Mitt rum är nog det minsta jag har sovit i, om jag bortser från förpiken i båten.. 2x2 meter stort och för att skapa lite mer plats är sängen upplyft 1,50 m. Detta innebär alltså att man slår i huvudet i sängbotten ca 200 gånger varje gång man är i rummet. Under sängen har jag en tv med dvd, en skohylla, och något som kan användas som skrivbord. Det finns också en fåtölj som tydligen ska kunna vecklas ut så att det blir en säng, men hur det skulle få plats, det undrar jag...

Efter min tupplur blev det middag (en övermäktigt stor portion) och lite tv. Det som visades var Englands svar på japanska underhållningsprogram, haha!

Efter det var jag ganska klar för att gå och lägga mig igen. Har nu fått prata med pappa, Berger och Malin och det känns skönt att prata lite svenska.

Familjen känns verkligen jättebra. Barnen är jättegoa och föräldrarna och jag klickade direkt. Är väldigt positiv till det här, och imorn ska jag försöka se mig omkring lite. Jag har fått en karta, så det ska nog gå bra. Får ta lite bilder också. Imorn ska vi också gå igenom mitt schema och hur saker och ting fungerar.

Det märks kanske att jag skriver detta i all hast, men nu har jag heltäckningsmatts-smak i rumpan och vill bara klättra upp i min säng. Bättre utvärdering kommer, tills dess får ni hålla till godo med de bilder jag lyckades ta av rummet. :P

Sov gott! <3