Last (wo)man standing

Dublin var tok-roligt, kort och gott, och i onsdags åkte Malin hem, och kvar är jag.
De senaste dagarna har varit så stressiga att jag inte hunnit skriva en rad, men nu när klockan egentligen är alldeles för mycket tar jag mig tid.
Imorgon lyfter jag från Stansted för sista gången. Den sjunde gången jag flyger den här månaden, personligt rekord.
Väskorna är packade och i brist på våg har jag inte den blekaste aning vad de kan väga.
Det återstår att se imorgon, och i värsta fall får jag ta på mig ett par kilo kläder att åka i för att slippa betala övervikt. Jag provade alltsammans igår, och fetto nummer ett säger jag bara! Hahaha!

Så, hur ska man sammanfatta det här på ett bra sätt? Bloggen har ju hängt med nu ett tag, fram och tillbaka, och det känns som en evighet sedan jag skrev mitt första inlägg.
Så mycket har hänt att det känns som 2 år istället för knappt 1. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt, och då menar jag inte om barn, utan om allt annat.

Tidigare ikväll åt jag middag med de två au pairerna som jobbar hos K's två systrar.
Vi pratade om man har några regrets, och där är svaret ett klart nej. Jag ångrar ingenting från och med den 26:e augusti 2008, men jag kan tycka att det är lite synd att jag har haft sådan otur och att jag till och med den tredje gången har fått en "dålig" familj.
Första familjen jag var i var fruktansvärd, och denna många gånger värre. Men det säger väl ganska mycket om hur mycket jag har förändrats - jag har "gjort min tid", ca 6 månader, inte gett upp och åkt hem trots att det för ca 3 månader sedan var förjävligt och jag såg ingen ände på eländet.
Men London, alla vänner och barnen i familjen gjorde det värt att fortsätta. Och jag har aldrig slutat ge även om jag ytterst sällan fått något tillbaka. Inte minst ikväll då jag inte ens fått ett kort av familjen. De har inte ens bjudit in mig att äta en sista middag med dem, eller en enda kanske man borde säga...
Men barnen är guld värda, och jag kommer att sakna dem så fruktansvärt mycket!

Men jag är inte bitter över detta. Jag är nöjd och stolt över min insats. Jag har gjort mitt yttersta och mitt bästa, och därför kan jag med ett leende tacka för min vistelse här och trevligt stänga dörren efter mig.
En liten del av mig hoppas dock att de fick dåligt samvete när de såg presenterna som barnen med ren lycka slet upp och hur de alla slängde sig över mig med pussar och kramar. Kanske hoppas jag lite att de skämdes när de fick se den fina Kosta Boda- skålen jag köpt till dem.
Men det gör jag för att jag vill att de ska se sin nästa au pair som någonting mer än en anställd, och behandla henne bättre. De borde se henne som en vän till sina barn, för det är i alla fall vad jag är.

Så: au pair igen? Nej tack. Men jag skulle inte avråda någon annan från att testa; alla familjer är så olika och alla har alltid olika upplevelser. Jag har ändå haft det väldigt bra, och jag kommer minnas min tid i London som en av de bästa tiderna i mitt liv.

Med underbara minnen, ännu underbarare vänner och sorg över att lämna denna vackra stad åker jag hem, säger hej då till denna blogg, och försöker göra mig redo för hösten och vad som kommer därefter.
Om vi inte ses i sommar, så hörs vi väl när det är dags för en ny blogg på en ny plats.


Lots and lots of love

(for the last time:) Mimi (I hate that name!)

Dublin, baby!

Väskorna är packade och jag är halvvägs ut genom dörren. Om det inte vore för att jag satt barnvakt ikväll skulle jag varit hemma hos Malin för flera timmar sedan.
Jag sitter nu och väntar på att föräldrarna ska komma hem. De är bara 45 minuter sena...

Men livet leker:

- Min ipod och jag har slutit fred, efter ett flera veckors krig. Låter öronen suga i sig lite the Cure och bara njuta.

- För sisådär två månader sedan eller mer lyckades jag göra sönder mitt handfat när jag städade. Familjen jag bor i är inte alltid väldigt snäll, så därför sa jag ingenting i hopp om att fixa det själv. Nu har jag lekt rörmokare i en halvtimma. Verktyg: tops, böjda hårnålar och en mini-lampa. Och jag lyckades! Har fått upp nästan alla delar jag behöver för att laga proppen (och ganska mycket mer än så. Det jag fick upp är nog det äckligaste jag sett i mitt liv...)

- Jag är påväg till Dublin! Tillbaka på måndag!

När vi frågade pappan i Malins familj om vad han tyckte att vi borde se och göra när vi är borta så sa han bara att han att vi skulle lyssna på live-musik på en massa pubar med en öl i handen. Gillar staden redan. ;)

Nu ska jag plocka ihop det sista. Hoppas jag i alla fall hinner med sista tunnelbanan.

So long!

Grisvarmt!

Jag skrev för inte så länge sedan om hur äckligt varmt det är i detta land för tillfället. Jag trodde inte att det kunde bli varmare än så, men det var fel för nu ÄR det varmare än så!

Min hjärna är som kokt gröt! Och det slabbet förväntas jag tänka med?

Dessutom har jag den fulaste linne-och-shorts-brännan i stan. Så går det när man tvingas vara utomhus med de små liven utan att ha möjlighet att slita av sig kläderna.

32 grader på dagarna och 22 på natten, och i mitt sovrum är det alltid 30 grader. Inte står det någonstans att det ska bli sämre väder heller. Gah!

Nog med klagosånger, det blir man bara deprimerad av att läsa. Men jag kan ju ta och sammanfatta det hela såhär: Aldrig att jag tillbringar ens en halv sommar i en storstad igen!

Idag såg jag Artling för sista gången i London. Hon beger sig hem till Sverige imorgon, och ikväll sitter jag barnvakt och kunde alltså inte säga hejdå ikväll.

Det blev alldeles för mycket sol i Green Park och nu har jag bränt mig i ansiktet. Det ser ut som att jag haft på mig solglasögon hela dagen... Konstigt, för det har jag inte haft alls.

Jaja, hur som helst. Lilla A sa häromdagen sin första hela mening. Blev riktigt imponerad men man får skratta åt vad han faktiskt sa:

Han pekade på en bok om en uggla och sa:

- "This book is awesome!"

Men kommentaren idag var ändå Artlings; igår såg hon den moderna tidens manligaste man som med sitt utseende har förstört våra liv; ingen kommer någonsin kunna mäta sig med honom, men alla kommer bli jämförda med honom*: Jude Law med sin son på Starbucks och sa idag att hon borde sagt någonting till honom:

- "Om vi skulle pratat med varandra så är det nästan så att jag skulle avboka min flygbiljett imorgon!"

* Hysterin över Jude Law är lite svår att förklara för dem som inte sett honom IRL, som vi så häftigt säger. Jag tänker inte ens försöka, men det ska sägas att han är God's masterpiece. Ta det hela med en näve salt.

Det var vi som var kvar, Malin, jag och Malin. Nu åker den svarta tofsen hem med flickan som bär den så snyggt på huvudet. <3

Hemma från att varit hemma

Tidigt igår morse tog flög jag hem till vackra Sverige för att överraska min lilla bror på hans studentmottagning. Gissa om han blev förvånad!
Det var riktigt lyckat, och jättekul att träffa alla gäster han bjudit. Vänner till familjen som man inte sett sedan förra året, på min student.
En trevlig kväll, frukost och slapp i solen och sedan var det dags att åka till flygplatsen igen.
Ett väldigt kort besök i Sverige - 33 timmar varav 10 jag sov och 6 jag reste med bil och buss.
När man ser Göteborg från luften och hör all svenska tänker man: Hemma! Vad skönt att vara tillbaka!
När man hör engelskan och tar tunnelbanan hem, hur varmt det än är och äckligt det än luktar, tänker man precis samma sak.
Jag vill inte tänka på när jag flyttar hem. 5 dagar nu sedan Dublin, 4 dagar till och så är det dags...

Värmeslag!

Idag har varit den varmaste dagen i världshistorien.. Jag är inne på min fjärde 0.7 liters flaska vatten, fönstret är öppet till max och jag har just tagit en kall dush. Och jag svettas!
Jag är förvånad att jag fortfarande är vid liv, värmekänslig som jag är.
Det pratades om att åka till Thailand i början av nästa år, men just nu är det det sista jag vill. Värme, bläääk!
Fick precis ett sms, dags att gå till parken och försöka lugna nerverna med något kallt att dricka. Har inte kommit på om det är kallare ute än inne.

Smell you later!

Parklife x 2

Att ringa från mobil till mobil här kostar skjortan medan sms är gratis. Därför är sms-krig oundvikliga och missförstånd uppstår titt som tätt. Igår skulle jag, Malin och Malin (hädanefter: Artling och Thunberg) träffas i en park på kvällen för lite vin och allmänt relaxande i kvällssolen. Det slutade då i missförstånd och jag förlorade kriget, vilket inte gjorde att mitt humör var på topp. På väg till tunnelbanan fick jag ännu ett sms av Thunberg, just som jag börjat släppa irritationen, "kom med gott humör nu, det blir mysigt" eller något i den stilen.

Om det är något man inte ska göra när jag är småsur så är det att kommentera det! Inte ens på det lilla försiktiga sätt som det sms:et.

Irritationen var tillbaka och då får jag en vass armbåge i sidan som får mig att nästan dänga huvudet in i väggen på väg nerför rulltrappan. En kvinna som tydligen hade bråttom går nerför rulltrappan förbi mig.

Fly förbannad börjar jag gå efter och lite diskret råkar jag tappa (....) min halvfulla 250ml juice som jag tog med mig hemifrån i hennes matkasse. Oops..

Må vara en av de sju dödssynderna, men oj vad mitt humör var bättre efter det.

Regent's park var vad som gällde även idag. Thunberg och jag tänkte egentligen ta och hyra en trampbåt, men rika är vi inte en onsdag eftermiddag, så det blev inte av.

Fruktsallad och solbränna är inte så dåligt det heller.

Igår

Det syns jättedåligt på bilden men det var tusentals svalor som flög omkring. Tänk då hur mycket mygg det var...

Otur!

Nej! Det är redan 20 grader varmt och klockan är inte ens 09.00...
Vad tråkigt också att jag jobbar tre timmar nu på morgonen (översättning: sitter på en bänk i en park medan lill-killen leker med sin lastbil i sanden) och sedan har ledigt resten av dagen.
Kan det bli värre?

Sunday in Brighton

Man ska aldrig säga aldrig! Det blev Brighton ändå, en underbar stad som jag gott skulle kunna tänka mig att bo i någon gång i mitt liv.
Malins peppande sms fick mig ur sängen (idag igen, varken första eller andra gången det är på det viset) och klockan 12 satt vi på tåget mot den omtalande staden vid havet.
Vi tittade lite på det som man tydligen ska titta på och la oss sedan på sten-stranden på min väl använda filt med lunchen som Malin så snällt hade gjort i ordning.
En perfekt söndag, och jag har sagt det förr men tänker säga det igen: Gudarna ska veta att det är vid havet jag hör hemma!
Som jag sa till pappa ikväll:
- "Och det luktade så gott av salt!"
- "Inte visste jag att de gjorde salt där..."

Ibland vill man förneka sina gener.

Bilder från dagen kommer i ett annat inlägg.

Happy Midsummer!

Är det inte typiskt att den dagen man sett fram emot så länge sabbas av sjukdom - när man ytterst sällan är sjuk annars!?

Det började igår och efter en hemsk natt med magknip och feber vaknade jag upp och insåg att ingenting hade blivit bättre av de få timmars sömn jag fått under natten. Malin och Malin peppade mig att ta mig upp ur sängen, bara det tog mig löjligt lång tid. En dusch i sittande ställning, någon timmas sömn och sminkning liggandes ner senare stapplade jag iväg till tunnelbanan, en väg som i vanliga fall tar mig knappt 2 min och 30 sek att gå men som nu gick på över 10 minuter.

Vid Marble Arch mötte jag sedan två aaaningen påverkade Malins som hade börjat festen klockan 11 men som ändå var förvånansvärt förstående gällande mitt humör (jag hade inte ätit sedan lunchtid dagen före, och de som känner mig vet hur äckligt oförskämd jag är med låg blodsockerhalt och dåligt med sömn).

Då jag i alla fall fått i mig några jordgubbar och Coca-Cola utan kolsyra visade sig livet inte vara så dumt ändå. Där satt vi i solskenet i sommarklänningar på en filt och med mat från IKEA som tjejerna köpt dagen innan, i ett hav av svenskar och med en löjligt liten midsommarstång i mitten. Dagen blev inte alls som jag tänkt mig, men det kommer fler chanser. Det var i alla fall bättre än förra årets midsommar på Rhodos...

Tanken var att vi skulle åka till Brighton imorgon, men så som jag mår tror jag inte att det blir av. Tyvärr är det den enda dagen som vi kan åka dit innan vi åker hem.

Jaja, jag får väl hoppas att ett mirakel sker tills imorn!

Hoppas ni alla hade en fin midsommar!

Precis som i Sverige på midsommar kom regnet med jämna mellanrum, men ingen lät sig slås ner av det. Då det regnade som värst hör man några meter bort: "jag tror änna att det börja klarna nu". En del saker gick helt enkelt inte att översätta för engelsmännen vi satt med...

Och så var det dags att även säga hej då till Helena som lämnar London imorgon. :(

Livstecken

Nu har det gått pinsamt länge sedan jag senaste skrev här. Och alldeles för många inlägg den senaste tiden har börjat med ursäkter över min brist på engagemang gällande bloggen.
Det är knappt tre veckor kvar tills jag lämnar mitt liv här och flyttar hem på obestämd framtid och tills dess bör jag ju kunna skriva en rad eller två oftare än med tre veckors mellanrum.
Hur som helst, till saken! En hel del har hänt, bl.a. har min lilla söta My-kamera blivit snodd och med den försvann även många många bilder.
Jag tänker inte skriva ett mördande långt inlägg med vad jag har gjort i detalj den senaste tiden, istället kommer här lite bilder:

Helena och jag tog tåget till Greenwich.

London på avstånd

Hannah sa hej då och flyttade hem till Sverige.

Lina och jag pimplade vin vid Themsen.

Detta följdes av utgång med Helena.

Hemgång i gryningen.

Relaxing under molnen i Regent's Park.

Malins kompis Evelina kom på besök.

Myste med celebs på Madame Tussauds (tvek om det var värt de 25 punden..)

Skamvrån!

Något som lätt var värt pengarna var Hamlet! Särskilt när Jude Law spelar huvudrollen! 3 timmars dregel. (Han ser till och med bättre ut IRL)

Tacka Malin och Evelina som köade i tre timmar för att få tre av de 30 biljetter som såldes!

Helgen efter åkte jag till Sverige för att titta på lilla bror som tog studenten i Västerås. Eva hämtade mig på flygplatsen i den här lilla skönheten. Total överraskning!

Nu är han pilot på riktigt!

Från Västerås till Lysekil. Och där var allt som vanligt:

Amanda var en av många gamla godingar jag träffade.

Övriga saker som har hänt: Lina har även hon flyttat hem och på söndag åker Helena. Malin.A har kommit tillbaka från Kanada och pappa har köpt en till båt!

Imorn firas midsommar i Hyde park! Får väl skriva ännu ett inlägg efter helgen.

Vi ses om tre veckor!

Here comes the sun

Klockan börjar närma sig 00:00 och det är 20 grader ute. Idag har det varit den varmaste dagen hittills i London.

Gårdagen var inte dålig den heller och jag har nog spenderar fler timmar i parken den här helgen än åt sömn. Igår blev det middag hos Hannah innan hon och Malin skulle ut på något höjdarställe. Strax innan de ska ge sig av har de på något vänster övertalat mig att följa med. Jag tror att det var Hannahs upprepande av "det här är min sista utekväll" (hon flyttar hem nästa lördag) och innan jag visste ordet av hade jag hennes Chanel på armen och högre klackar än jag kan gå i på fötterna.

Ångrar mig gör jag dock inte, kvällen blev jättebra och inte minst för vårt kändis-sällskap.

Nykrast var nog ändå jag och då man i en veckas tid har varnats om hur London skulle drabbas av värmeslag idag släpade jag upp de andra i sittande ställning innan 11:00.

Åter till parken efter ett besök på Tesco för brunch. Känner mig som en kokt korv, trodde inte att solen skulle vara så in i helsinki stark, men ajsing. Det ser ganska lustigt ut, dum som jag är har jag bara legat på rygg idag och är därför blekis på baksidan medan framsidan lyser rött.

Som PW då han legat i en solstol i Alanya första dagen, det glömmer väl ingen? Fjanten som skrattade åt min solskyddsfaktor 60 men som sedan var den som tog slut på flaskan.

Nåja, bank holiday imorgon betyder ledighet och mera park. Hoppas på bra väder så att jag kan jämna till färgen lite grann i alla fall.

Livet är inte alltför illa. Som pappa säger: att det ska vara så förbannat svårt att misslyckas.

Ha det!

Music when the lights go out

Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att igår var den hittills roligaste kvällen i London.

En fantastisk början hos Malin med vin, musik och skratt. En ännu bättre fortsättning på Rhythm Factory med så härliga människor. Så bra musik och så mycket dans.

Jag kan inte längre sig att jag inte är ett Pete-fan.

Älskar hans kontakt med publiken, älskar honom.

I survived...

Så jag överlevde attacken av intensiv barnpassning. Trots allt.
Jag tycker jättemycket om barn, med hujedamig vad de är krävande!
Hur som helst, nu ska jag ut och fira min lediga tid och inte tänka på att det imorn är söndag, vilket betyder att måndagen flåsar mig i nacken.
Pete Doherty ikväll (kan inte påstå att jag är ett fan men det kanske beror på okunskap. Lina, Malin och Helena har i alla fall fått med mig) och sleepover hos Malin. Imorn blir det antagligen ett besök i Brick Lane.

Ha det fint och enjoy helgen!

Work work work

Sedan mamma K åkte iväg till landet långt borta har jag varit mamma på heltid. Gudarna ska veta att jag är slutkörd! Och då hon åkte igår...
Om jag ska vara ärlig så har det kommit stunder då en svag tanke letat sig in i mitt medvetande: "Det skulle inte vara så dumt med en sån där liten knodd ändå, kanske man skulle skaffa sig en sån snart..."
Det har varit då lilla A har varit extra snäll, pussats och kramat, sagt "Mimi nice" ett par extra gånger och för stunden sitter lugn och tyst i sandlådan med sin traktor.
Men (MEN!!!) så är det ju så att det alltid finns en baksida... Jag insåg idag att jag kanske aldrig blir redo att skaffa barn. Jag ska inte gå in på detaljer men ingredienserna till soppan var en trasig blöja (bara det, alltså. Borde få ersättning från tillverkarna för järnspikar vad en sån "liten" detalj gör... Om vi varit hemma skulle det vara en sak men nu var vi i lekparken, utan ombyte...), en stortjutandes trött två-åring, en ännu tröttare My, regn, tidspress och samtidigt pratar jag i telefon.
Jösses... Vart får människor styrkan ifrån?

Helgens sista dag

Tower of London, Tate Modern, indisk mat, Phantom of the Opera, shopping och pubar - en och en halv dag med Eva och pappa, och nog får man väl säga att vi tog vara på tiden.

Det har varit en jättehärlig helg och nu längtar jag tills jag kommer hem över Christians student.

Sverige är ju trots allt Sverige, och det är inte förrän man får besök som hemlängtan smyger på en.

Vädret är fantastiskt idag och hela London tillbringar kvällen i parken. Malin är på väg och ikväll blir det vin på puben i fulham.

Chelsea mot Arsenal idag så man kan tänka sig att där är livat.

Sverige, familj och vänner, självklart saknar man det självklara, men London är min kärlek, och en söndag som denna får inte försummas. Det är en dag som idag som man inte kan tänka sig en bättre plats att vara på.

Sist gång vi pimplade vin på "min" pub.

Barn om mode

J, sonen 8 år, har mycket att säga om tjejer. Särskilt tjejer som tycker om killar (för det är ju aldrig tvärtom). Häromdagen satt jag barnvakt och då får man nästan alltid ta del av någon av hans många teorier:

J: - Do you know why girls always wear leggings?
Jag: - No, why?
J: - Well, not all girls, but teenage-girls.
Jag: - I don't wear leggings all the time.
J: - No, but that's because you're old. I mean teenage-girls! (Smått irriterad på att jag inte fattar att jag är för gammal för att vara tonåring. Orkade inte heller påpeka att jag faktiskt är tonåring i 23 dagar till.)

J: - It's because they want the teenage-boys to see their skinny legs, and then they will fall in love with them. When the teenage-girl and the teenage-boy are married the girl won't wear leggings anymore. Unless she want's a new husband.

Tok-ungar! Idag satt lilla A och visade mig vilka alla var i sin sagobok. Mamma var rödluvan, pappa var en trollkarl, J var den där pojken med de magiska bönorna, I var Greta och A själv var en liten pepparkaksgubbe.
Gissa vem jag var? Jodå, trollet som försöker äta upp bockarna bruse.

Det ska bli skönt att vara ledig ett par dagar (imornkväll kommer Papi Chulo och Evert = ledig fredag).

Barn om föräldrar

På torsdag landar pappa och Eva. Jag har inte träffat dem sedan i julas och förväntansfull som jag är sa jag detta till I, dottern i familjen, 9 år, när vi var på väg till tennisen:

- My parents are coming to visit me next weekend! I haven't seen them in 5 months!
- Really??? Mimi, that's amazing!
- I know!

2 minuter senare har hon tänkt på igenom vad det betyder för mig och säger eftertänksamt:
- Mimi... that's even better than seeing a popstar...

Välsigne alla barn och deras klarsynthet!

S:t George's Day

Blogginläggen blir allt färre och färre i och med att vädret blir bättre och bättre.
Det har varit kalasbra väder i flera dagar nu, och jag kan stolt säga att man har fått lite färg. Äntligen är det torsdag, vilket betyder att det imorn är fredag (bara 1,5 timmars jobb på morgonen + babysitting från klockan 19) och då blir det heldag i parken.
Ska åka in när jag har slutat och köpa mig en filt (har länge saknat att ha en egen filt så man slipper snylta på andra) på Primark, köpa med mig lite sushi och sen joina de andra i Hyde Park.
På lördag är det lite jobb också, men ledigheten firas sedan med att jag, Malin och Helena åker till Oxford. På söndag kommer Malin.A hem efter fem veckor i Kanada.
Vilken toppen-helg!

Har fortfarande inte fixat en ny kortläsare, därav frånvaron av foton. Men men, det kommer så småningom! Lön imorn!

Spring awakening

Helena och jag hade en ordentlig kultur-dag igår med museum (Victoria and Albert museum) och musikal. Rena rama välgörenheten: Spring awakening för 13 pund!

Pga några timmars jobb och en trasslig tunnelbanelinje kom vi några minuter försent, men det finns en mening med allt: av någon anledning tilldelades vi bättre platser och fick två av de bästa platserna som går att få. Ja tack!

Spring awakening bör ses! Sanslöst bra!

Vad jag älskar musikaler! Surt att det ska vara så dyrt bara.

Imorn är det en ny vecka, redan. Det är bara 12 veckor kvar nu (trots att man inte vill åka hem räknar man omedvetet ner :S). Men det ska bli 12 fantastiska veckor!

http://www.youtube.com/watch?v=mls6Gy1EvhQ&feature=related

17 april

Nu känner jag verkligen hur tiden bara har sprungit om mig: det är inte ens tre veckor kvar tills pappa och Eva kommer, därefter väntar en tok-rolig födelsedag på Irland, två veckor senare är jag tillbaka i hemlandet för Christians student (kommer för övrigt till Lysekil på lördagskvällen :D), och en månad efter det är jag hemma igen.

Skumt, vart tog tiden vägen??

Jag hänger knappt med, och inte blir det bättre av att vädret här är så skiftande att man inte ens vet vilken årstid det är!

Förresten, glöm inte att säga grattis till Johanna "Bruttan" Berger idag! 20 år!

Snart kommer de tillbaka!