Last (wo)man standing

Dublin var tok-roligt, kort och gott, och i onsdags åkte Malin hem, och kvar är jag.
De senaste dagarna har varit så stressiga att jag inte hunnit skriva en rad, men nu när klockan egentligen är alldeles för mycket tar jag mig tid.
Imorgon lyfter jag från Stansted för sista gången. Den sjunde gången jag flyger den här månaden, personligt rekord.
Väskorna är packade och i brist på våg har jag inte den blekaste aning vad de kan väga.
Det återstår att se imorgon, och i värsta fall får jag ta på mig ett par kilo kläder att åka i för att slippa betala övervikt. Jag provade alltsammans igår, och fetto nummer ett säger jag bara! Hahaha!

Så, hur ska man sammanfatta det här på ett bra sätt? Bloggen har ju hängt med nu ett tag, fram och tillbaka, och det känns som en evighet sedan jag skrev mitt första inlägg.
Så mycket har hänt att det känns som 2 år istället för knappt 1. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt, och då menar jag inte om barn, utan om allt annat.

Tidigare ikväll åt jag middag med de två au pairerna som jobbar hos K's två systrar.
Vi pratade om man har några regrets, och där är svaret ett klart nej. Jag ångrar ingenting från och med den 26:e augusti 2008, men jag kan tycka att det är lite synd att jag har haft sådan otur och att jag till och med den tredje gången har fått en "dålig" familj.
Första familjen jag var i var fruktansvärd, och denna många gånger värre. Men det säger väl ganska mycket om hur mycket jag har förändrats - jag har "gjort min tid", ca 6 månader, inte gett upp och åkt hem trots att det för ca 3 månader sedan var förjävligt och jag såg ingen ände på eländet.
Men London, alla vänner och barnen i familjen gjorde det värt att fortsätta. Och jag har aldrig slutat ge även om jag ytterst sällan fått något tillbaka. Inte minst ikväll då jag inte ens fått ett kort av familjen. De har inte ens bjudit in mig att äta en sista middag med dem, eller en enda kanske man borde säga...
Men barnen är guld värda, och jag kommer att sakna dem så fruktansvärt mycket!

Men jag är inte bitter över detta. Jag är nöjd och stolt över min insats. Jag har gjort mitt yttersta och mitt bästa, och därför kan jag med ett leende tacka för min vistelse här och trevligt stänga dörren efter mig.
En liten del av mig hoppas dock att de fick dåligt samvete när de såg presenterna som barnen med ren lycka slet upp och hur de alla slängde sig över mig med pussar och kramar. Kanske hoppas jag lite att de skämdes när de fick se den fina Kosta Boda- skålen jag köpt till dem.
Men det gör jag för att jag vill att de ska se sin nästa au pair som någonting mer än en anställd, och behandla henne bättre. De borde se henne som en vän till sina barn, för det är i alla fall vad jag är.

Så: au pair igen? Nej tack. Men jag skulle inte avråda någon annan från att testa; alla familjer är så olika och alla har alltid olika upplevelser. Jag har ändå haft det väldigt bra, och jag kommer minnas min tid i London som en av de bästa tiderna i mitt liv.

Med underbara minnen, ännu underbarare vänner och sorg över att lämna denna vackra stad åker jag hem, säger hej då till denna blogg, och försöker göra mig redo för hösten och vad som kommer därefter.
Om vi inte ses i sommar, så hörs vi väl när det är dags för en ny blogg på en ny plats.


Lots and lots of love

(for the last time:) Mimi (I hate that name!)