Hej då Hannah

Nu sitter Hannah på flyget till New York. Jag har egentligen aldrig varit speciellt intresserad av att åka till USA, men det skulle faktiskt vara kul att få se New York. Är därför aningen avundsjuk på henne som ska vara borta i 8 dagar och få bo på Upper East Side på Manhattan...
Idag sa vi hej då till varandra, och när hon åkte iväg i taxin kom jag att tänka på hur mycket hon symboliserar för mig.
Att åka hit var något vi gjorde var och en för sig, men vi är här tillsammans. Hon är mitt London.

Nog med sentimentalt nonsens, hon kommer ha kalaskul med sin kanin, sin bästa vän och kylan i NYC, och jag ska sitta barnvakt ikväll. Vilket liv jag har haft de senaste dagarna, magsjuka, hemma fredagskväll och nu barnvakt ikväll. Jag tyckte jag hörde att det blir Bond-film ikväll, så kanske blir det inte så illa ändå. ;)
Imorgon ska jag i alla fall jag och Lina, eventuellt också Helena, åka till Brick Lane. Det ska bli mysigt, men jag har nu hört rykten om att det ska börja snöa... Yeah yeah, vi tar det som det kommer. Nu ska jag leka med barn!

The vomiting virus

Efter en natt på badrumsgolvet kan jag nog med säkerhet konstatera att jag har fått magsjukan. Kanske inte så oväntat med tanke på att tre i familjen har haft det, men ändå tror man ju att man ska slippa. Sådan tur hade jag inte och nu har jag legat halvdöd i sängen i 16 timmar.
Efter lite yoghurt och en smoothie har jag fått kraft nog att bli rastlös, och då är datorn den enda sysselsättningen.
Man måste ju ändå vara tacksam över att man inte bor kvar i en garderob med en säng en halv meter under taket. Det var det jag tänkte på mellan uppkastningarna, och på att det var lite roligt att jag faktiskt fick upp alvedonen som jag tagit vid 13-tiden.
Sedan halvdrömde jag om the Jonas brothers, antagligen för filmen "Rock Camp" som jag såg med dottern tidigare på dagen.

Nu tror jag att jag ska sova en stund till för att få bort febern.

Rivstart

Min andra arbetsdag här var från början fullspäckad vilket betydde att jag imorse började 1,5 timmar tidigare än vad jag i vanliga fall gör. Till playhouse med lilla A, lunch, lek, nap, park, snack, bad och middag.
Att jobba med barn har sina plus och minus. Plus är att tiden går snabbare än snabbt, minus är att det är extremt påfrestande, både psykiskt och fysiskt.
Som sagt, en fullspäckad dag blev ännu värre av att magsjuka härjar. Lilla A spydde upp lunchen över bordet (mumma vad sugen jag var på min lunch efter det) och mamma K spydde och svimmade.

En tok-lång dag men ändå väldigt bra. Jag har verkligen kommit in i både jobbet och familjen och jag blir lovprisad för mitt jobb här. Det är underbart att jobba hos en familj man tycker om och som verkligen uppskattar det man gör.

Trots spyor har dagens stora grej varit mina konstnärliga färdigheter. En stund med dottern I och pennorna resulterade i rabalder. Jag kallas nu för konstnär och kladdet visas upp för alla vare sig de vill eller inte.
Oooh, vad de tycker om mig här. ;) Well done, Mimi. Nu är det läggdags och efter badet är jag så avslappnad att det är svårt att skriva.
God natt!

Att ta sig fram i Londons trafik

Trafiken i London är ganska hektisk. Det vanligaste felet man gör, som känt, är att titta åt fel håll. Hjälpmedel finns att hitta på vägarna där det står med stora vänliga bokstäver "Look right" eller "Look left". Detta med "fel håll" är något man snabbt lär sig efter några missar...
Förutom det så kan det vara ganska svårt att ta sig över gatorna. Människor kör ganska aggressivt och det är faktiskt inte alltför vanligt med zebra crossings där bilarna måste stanna. Istället placerar man en ö-liknande liten plats mellan filerna där man kan stå på neutral mark medan man väntar på nästa lucka så att man kan rusa över till andra sidan. Det är även här man finner de vänliga uppmaningarna i asfalten.
Dessa öar förekommer mest inne i centrum men finns också att hitta i närliggande områden.
Då det inte finns öar gäller det alltså att det är fritt fram åt båda håll för att man ska kunna rusa över gatan.
Byggarbeten är också väldigt vanligt i London, något som också försämrar trafikens rörelse och som kan göra det svårare att ta sig över gatan.
För att på lättaste sätt få företräde som fotgängare ska man då ta med sig en vagn, gärna med tillhörande barn.
Plötsligt förändras allas attityd: byggarbetaren slutar att borra för att istället ställa sig mitt i vägen för att du säkert ska komma över till den andra trottoaren, bilarna slutar hetsa folk att springandes korsa vägen och gör istället trevliga stopp för att låta dig med lagom takt gå över gatan.
Då och då kan också okända människor fråga om du behöver hjälp och erbjuder sig då att stå till tjänst.
Faktum är att dra på en vagn eller att gå med ett barn påminner ganska mycket om att vara en liten gammal tant (här talar jag inte av egna erfarenheter): man får hjälp av totala främlingar med de mest banala ting. Inte klagar jag på det, men man önskar ju kanske att vagnen och barnet var lite mindre så man skulle kunna stoppa dem båda i fickan för att ta fram i situationer då man vill ha lite medkänsla från omgivningen.

Imorgon tar vi upp negativa saker med vagnar och barn.

3:e gången gillt

Jag har nu kommit in i tre olika hem, bott med tre olika familjer, packat upp tre gånger och sovit i tre olika sängar, och äntligen har jag hamnat rätt. För tredje och sista gången.

Jag har provat och försökt och jag har nu sagt till mig själv att det är det här eller inget. Om det här, mot all förmodan, inte skulle fungera så åker jag hem, och därmed basta!

Som Hannah sa: "Om inte det här fungerar så tror jag faktiskt att det är dig det är fel på!"

Men som jag sa, jag har nu hittat rätt. Familjen är helt underbar, och eftersom de tidigare inte har haft någon au pair så behandlar de mig ungefär som Guds gåva till familjelivet. Barnen är helt exalterade över min ankomst.

Familjen består av: pappa, mamma, dottern (10 år), sonen (9 år) och lillkillen (2 år). En bra blandning tycker jag.

Rummet som nu är mitt är jättefint och aningen större än garderoben jag bodde i, i Leighton Buzzard. Allt går i olika nyanser av vitt och beige, förutom en vägg med ljusblå tapet och som är mönstrad med stora blommor i silver och vitt. Samma färger som badrummet, som hör ihop med rummet.

Om någon läser det här som har funderingar på att åka som au pair så säger jag bara en sak: välj att ha ett eget badrum!!

Småkillar har en tendens att leka med diverse privata delar och lyckas på så sätt skvätta ner i stort sett hela rummet, så att ha sina saker i ett gemensamt badrum med barnen är ingenting jag rekomenderar.
Men som sagt, jag har ett eget underbart badrum med badkar och ett vackert handfat där jag kan få en perfekt temperatur att tvätta händerna i.

Det är inte annat än underbart att vara tillbaka i London, min absoluta favoritstad; väder som man i vanliga fall i Sverige har i april månad, onaturligt trevliga människor, fem blondiner och äckligt mycket att se och göra.

Första helgen gjordes alla måsten: träffa tjejerna på Starbucks, promenad i Hyde Park, middag på Bella Italia, kyrkan på söndagsmorgonen och sushi till lunch. Precis som förr.

Livet leker och jag är tillbaka!

Grattis lilla bror!

18 år - till slut blev han en man



men vi hade våra tvivel...


GRATTIS CHRISTIAN!

Sen får vi ju inte glömma Pontus heller... 20 år?

Bada i handfatet

Husen i England har inte riktigt samma standard som i Sverige. Detta kan man märka i bl.a. badrummen. Det är inte ovanligt att handfatet har två kranar: en för kallt vatten och en för varmt vatten. Helst sitter de i varsin ände av handfatet, och detta är verkligen inte något som hamnar på listan över saker jag tycker om med England.
Problemet är att varmvattnet är näst intill kokande, och kallvattnet är 0-gradigt, och jag har fortfarande inte förstått hur man ska använda det.
Med tanke på hur kallt det är i husen här så är kallvattnet inte det mest lockande alternativet. Att sova i kylskåpet är behagligare än att tvätta händerna i det kalla vattnet. Kylan går från händerna, upp genom armarna och ut i hela kroppen. Det är som att kroppen fryser till is innifrån. Fruktansvärd känsla!
Så därför använder man sig av varmvattenkranen och hoppas på att det är lite segt i rören så att man hinner tvätta händerna innan det blir skållhett.
Detta är något som man kan leva med, men när man ska tvätta ansiktet, hur gör man då?
Jag gör som så att jag sticker i proppen i handfatet och fyller det sedan med vatten i behaglig temperatur, och på så sätt skapar ett litet bad för mitt ansikte.
Jag kan inte komma på något annat sätt att göra det på, men ändå skrattar familjen åt mig när jag står där inne och plaskar i handfatet. Jag förstår verkligen inte hur de gör. Kan det vara så att jag har missat något? Tills vidare fortsätter jag med mitt ansikts-bad.
Imorgon flyttar jag till den nya familjen, och där har jag ett eget badrum. Jag hoppas på att slippa helveteshandfatet, men även om jag skulle ha otur och få ett likadant handfat kan jag i alla fall få hålla på med mina märkliga ritualer för mig själv.