För gammal för Lysekil?

Lysekil, min hemstad i mitt hemland. Kan man växa ur en stad?

Redan när jag kom in på sjökanten första kvällen jag kom till stan, kändes det som att ta på sig en sko på fel fot; fel fel fel, men ändå lite rätt (rätt kroppsdel i skons fall - oj vilken dålig liknelse...)
Allting var desamma, jag ska försöka säga detta på ett icke-elakt sätt, men människorna var desamma, musiken var desamma. Det kunde lika gärna varit hösten 07.
Efter 3 (!) veckor är jag redan färdig att dra vidare, så för min del blir det Stockholm - ett försök till att tillfredställa mitt behov av storstads-tempot.
Här är ju gatorna tomma redan kl 17..

Ta det inte på fel sätt; jag är jätteglad att vara hemma och träffa alla kära kompisar och min älskade familj, samt irriterande men ack så saknade djur.
Jag saknar bara London så mycket, alla människor, språket, staden - allt! Jag ser verkligen fram emot att komma tillbaka!

Så, imorgon åker pappa och jag till Västerås och hälsar på min ohängda bror och därifrån blir det tåget till Malin. När (om) jag kommer hem återstår att se. ;)

Ha det fint allihop! ♥