Last (wo)man standing

Dublin var tok-roligt, kort och gott, och i onsdags åkte Malin hem, och kvar är jag.
De senaste dagarna har varit så stressiga att jag inte hunnit skriva en rad, men nu när klockan egentligen är alldeles för mycket tar jag mig tid.
Imorgon lyfter jag från Stansted för sista gången. Den sjunde gången jag flyger den här månaden, personligt rekord.
Väskorna är packade och i brist på våg har jag inte den blekaste aning vad de kan väga.
Det återstår att se imorgon, och i värsta fall får jag ta på mig ett par kilo kläder att åka i för att slippa betala övervikt. Jag provade alltsammans igår, och fetto nummer ett säger jag bara! Hahaha!

Så, hur ska man sammanfatta det här på ett bra sätt? Bloggen har ju hängt med nu ett tag, fram och tillbaka, och det känns som en evighet sedan jag skrev mitt första inlägg.
Så mycket har hänt att det känns som 2 år istället för knappt 1. Jag har lärt mig mer än jag trodde var möjligt, och då menar jag inte om barn, utan om allt annat.

Tidigare ikväll åt jag middag med de två au pairerna som jobbar hos K's två systrar.
Vi pratade om man har några regrets, och där är svaret ett klart nej. Jag ångrar ingenting från och med den 26:e augusti 2008, men jag kan tycka att det är lite synd att jag har haft sådan otur och att jag till och med den tredje gången har fått en "dålig" familj.
Första familjen jag var i var fruktansvärd, och denna många gånger värre. Men det säger väl ganska mycket om hur mycket jag har förändrats - jag har "gjort min tid", ca 6 månader, inte gett upp och åkt hem trots att det för ca 3 månader sedan var förjävligt och jag såg ingen ände på eländet.
Men London, alla vänner och barnen i familjen gjorde det värt att fortsätta. Och jag har aldrig slutat ge även om jag ytterst sällan fått något tillbaka. Inte minst ikväll då jag inte ens fått ett kort av familjen. De har inte ens bjudit in mig att äta en sista middag med dem, eller en enda kanske man borde säga...
Men barnen är guld värda, och jag kommer att sakna dem så fruktansvärt mycket!

Men jag är inte bitter över detta. Jag är nöjd och stolt över min insats. Jag har gjort mitt yttersta och mitt bästa, och därför kan jag med ett leende tacka för min vistelse här och trevligt stänga dörren efter mig.
En liten del av mig hoppas dock att de fick dåligt samvete när de såg presenterna som barnen med ren lycka slet upp och hur de alla slängde sig över mig med pussar och kramar. Kanske hoppas jag lite att de skämdes när de fick se den fina Kosta Boda- skålen jag köpt till dem.
Men det gör jag för att jag vill att de ska se sin nästa au pair som någonting mer än en anställd, och behandla henne bättre. De borde se henne som en vän till sina barn, för det är i alla fall vad jag är.

Så: au pair igen? Nej tack. Men jag skulle inte avråda någon annan från att testa; alla familjer är så olika och alla har alltid olika upplevelser. Jag har ändå haft det väldigt bra, och jag kommer minnas min tid i London som en av de bästa tiderna i mitt liv.

Med underbara minnen, ännu underbarare vänner och sorg över att lämna denna vackra stad åker jag hem, säger hej då till denna blogg, och försöker göra mig redo för hösten och vad som kommer därefter.
Om vi inte ses i sommar, så hörs vi väl när det är dags för en ny blogg på en ny plats.


Lots and lots of love

(for the last time:) Mimi (I hate that name!)

Dublin, baby!

Väskorna är packade och jag är halvvägs ut genom dörren. Om det inte vore för att jag satt barnvakt ikväll skulle jag varit hemma hos Malin för flera timmar sedan.
Jag sitter nu och väntar på att föräldrarna ska komma hem. De är bara 45 minuter sena...

Men livet leker:

- Min ipod och jag har slutit fred, efter ett flera veckors krig. Låter öronen suga i sig lite the Cure och bara njuta.

- För sisådär två månader sedan eller mer lyckades jag göra sönder mitt handfat när jag städade. Familjen jag bor i är inte alltid väldigt snäll, så därför sa jag ingenting i hopp om att fixa det själv. Nu har jag lekt rörmokare i en halvtimma. Verktyg: tops, böjda hårnålar och en mini-lampa. Och jag lyckades! Har fått upp nästan alla delar jag behöver för att laga proppen (och ganska mycket mer än så. Det jag fick upp är nog det äckligaste jag sett i mitt liv...)

- Jag är påväg till Dublin! Tillbaka på måndag!

När vi frågade pappan i Malins familj om vad han tyckte att vi borde se och göra när vi är borta så sa han bara att han att vi skulle lyssna på live-musik på en massa pubar med en öl i handen. Gillar staden redan. ;)

Nu ska jag plocka ihop det sista. Hoppas jag i alla fall hinner med sista tunnelbanan.

So long!

Grisvarmt!

Jag skrev för inte så länge sedan om hur äckligt varmt det är i detta land för tillfället. Jag trodde inte att det kunde bli varmare än så, men det var fel för nu ÄR det varmare än så!

Min hjärna är som kokt gröt! Och det slabbet förväntas jag tänka med?

Dessutom har jag den fulaste linne-och-shorts-brännan i stan. Så går det när man tvingas vara utomhus med de små liven utan att ha möjlighet att slita av sig kläderna.

32 grader på dagarna och 22 på natten, och i mitt sovrum är det alltid 30 grader. Inte står det någonstans att det ska bli sämre väder heller. Gah!

Nog med klagosånger, det blir man bara deprimerad av att läsa. Men jag kan ju ta och sammanfatta det hela såhär: Aldrig att jag tillbringar ens en halv sommar i en storstad igen!

Idag såg jag Artling för sista gången i London. Hon beger sig hem till Sverige imorgon, och ikväll sitter jag barnvakt och kunde alltså inte säga hejdå ikväll.

Det blev alldeles för mycket sol i Green Park och nu har jag bränt mig i ansiktet. Det ser ut som att jag haft på mig solglasögon hela dagen... Konstigt, för det har jag inte haft alls.

Jaja, hur som helst. Lilla A sa häromdagen sin första hela mening. Blev riktigt imponerad men man får skratta åt vad han faktiskt sa:

Han pekade på en bok om en uggla och sa:

- "This book is awesome!"

Men kommentaren idag var ändå Artlings; igår såg hon den moderna tidens manligaste man som med sitt utseende har förstört våra liv; ingen kommer någonsin kunna mäta sig med honom, men alla kommer bli jämförda med honom*: Jude Law med sin son på Starbucks och sa idag att hon borde sagt någonting till honom:

- "Om vi skulle pratat med varandra så är det nästan så att jag skulle avboka min flygbiljett imorgon!"

* Hysterin över Jude Law är lite svår att förklara för dem som inte sett honom IRL, som vi så häftigt säger. Jag tänker inte ens försöka, men det ska sägas att han är God's masterpiece. Ta det hela med en näve salt.

Det var vi som var kvar, Malin, jag och Malin. Nu åker den svarta tofsen hem med flickan som bär den så snyggt på huvudet. <3

Hemma från att varit hemma

Tidigt igår morse tog flög jag hem till vackra Sverige för att överraska min lilla bror på hans studentmottagning. Gissa om han blev förvånad!
Det var riktigt lyckat, och jättekul att träffa alla gäster han bjudit. Vänner till familjen som man inte sett sedan förra året, på min student.
En trevlig kväll, frukost och slapp i solen och sedan var det dags att åka till flygplatsen igen.
Ett väldigt kort besök i Sverige - 33 timmar varav 10 jag sov och 6 jag reste med bil och buss.
När man ser Göteborg från luften och hör all svenska tänker man: Hemma! Vad skönt att vara tillbaka!
När man hör engelskan och tar tunnelbanan hem, hur varmt det än är och äckligt det än luktar, tänker man precis samma sak.
Jag vill inte tänka på när jag flyttar hem. 5 dagar nu sedan Dublin, 4 dagar till och så är det dags...

Värmeslag!

Idag har varit den varmaste dagen i världshistorien.. Jag är inne på min fjärde 0.7 liters flaska vatten, fönstret är öppet till max och jag har just tagit en kall dush. Och jag svettas!
Jag är förvånad att jag fortfarande är vid liv, värmekänslig som jag är.
Det pratades om att åka till Thailand i början av nästa år, men just nu är det det sista jag vill. Värme, bläääk!
Fick precis ett sms, dags att gå till parken och försöka lugna nerverna med något kallt att dricka. Har inte kommit på om det är kallare ute än inne.

Smell you later!

Parklife x 2

Att ringa från mobil till mobil här kostar skjortan medan sms är gratis. Därför är sms-krig oundvikliga och missförstånd uppstår titt som tätt. Igår skulle jag, Malin och Malin (hädanefter: Artling och Thunberg) träffas i en park på kvällen för lite vin och allmänt relaxande i kvällssolen. Det slutade då i missförstånd och jag förlorade kriget, vilket inte gjorde att mitt humör var på topp. På väg till tunnelbanan fick jag ännu ett sms av Thunberg, just som jag börjat släppa irritationen, "kom med gott humör nu, det blir mysigt" eller något i den stilen.

Om det är något man inte ska göra när jag är småsur så är det att kommentera det! Inte ens på det lilla försiktiga sätt som det sms:et.

Irritationen var tillbaka och då får jag en vass armbåge i sidan som får mig att nästan dänga huvudet in i väggen på väg nerför rulltrappan. En kvinna som tydligen hade bråttom går nerför rulltrappan förbi mig.

Fly förbannad börjar jag gå efter och lite diskret råkar jag tappa (....) min halvfulla 250ml juice som jag tog med mig hemifrån i hennes matkasse. Oops..

Må vara en av de sju dödssynderna, men oj vad mitt humör var bättre efter det.

Regent's park var vad som gällde även idag. Thunberg och jag tänkte egentligen ta och hyra en trampbåt, men rika är vi inte en onsdag eftermiddag, så det blev inte av.

Fruktsallad och solbränna är inte så dåligt det heller.

Igår

Det syns jättedåligt på bilden men det var tusentals svalor som flög omkring. Tänk då hur mycket mygg det var...

Otur!

Nej! Det är redan 20 grader varmt och klockan är inte ens 09.00...
Vad tråkigt också att jag jobbar tre timmar nu på morgonen (översättning: sitter på en bänk i en park medan lill-killen leker med sin lastbil i sanden) och sedan har ledigt resten av dagen.
Kan det bli värre?